2013-01-31 14:01 #0 av: JasmineLundgren

Tänkte berätta min historia med min ponny lite kort! eller ja, mitt gotlandsruss, Madikken V!

Har aldrig lärt mig så mycket av en ponny som jag gjort av henne. Man kan väl säga att vi lärt varandra. Från att hon varit en bångstyrig liten tjurskalle till ponny, har hon blivit en av dom snällaste & lugnaste ponnyerna jag vet (visst, tjurskallen finns ju kvar och kommer fram då och då, men hon är ju ändå en ponny).

Det började med att jag 2009 tog henne på foder för att min pappa skulle låna ett nordsvenskt avelssto. Skulle få ha henne i 1 år. Allra första gången jag skulle ta ut henne i stallgången så var det första hon gjorde att dra iväg. Jag var så besviken, och tänkte "det här kommer aldrig att gå". Första gången jag red henne hemma var bara i hagen. Det gick hur bra som helst, och jag var glad igen!

Några dagar senare skulle jag rida henne på en lägda. Hon brallade iväg med mig, och jag som inte var beredd alls, flög av som en vante. Så fortsatte det i några månader, om inte ett helt år! Ibland kunde hon få för sig att tvärstanna, och inte gå alls. Kan ju säga att det var blod, svett & tårar.

När det gått 1 år så skulle hon tillbaka till sin ägare igen. När jag lastat ur henne på travbanan, ställt in henne i boxen, sagt adjö och satt mig i bilen kom tårarna. Visst, jag fick komma och rida henne, men.. det skulle ju som aldrig bli samma sak. Samma ponny som jag haft hemma hos mig skulle hon ju alltid vara, men det kändes ändå annorlunda. Det var ju inte jag som hade ansvaret över henne längre.

Jag for aldrig och red henne igen. 1 månad efter att vi lämnat tillbaka henne for jag upp till fjällen med min familj. När vi var påväg hem förändrades allt. Pappa fick ett sms av Madikkens ägare. "När vill ni ta tillbaka Madikken?". Jag blev så sjukt glad. Glädjetårarna kom direkt!

Någon vecka där efter var vi tillbaka på travet med hästtransporten. Dock inte för att lämna en häst, för att hämta! Jag hämtade henne ur hagen, och lastade henne. Lastning är tyvärr inte det bästa hon vet ;)

Hon var "min" igen, och allt var som det skulle. Enligt mig i alla fall. Jag fortsatte kämpa på med henne. Framsteg efter framsteg.

Men en sak slår allt annat. Pappa fick veta att hon var till salu. 1:a september 2010 var hon min. Hon var bara mitt ansvar. Jag skulle aldrig mer behöva lämna tillbaka henne.

Våren 2012 bestämde jag mig för att ta ponnytravlicens. Först en förberedande kurs, då jag hade med Madikken varje gång. Åh så bra det gick, och åh vad jag längtade till den riktiga licenskursen började!

Under sommarlovet fick hon, på något sett i hagen, det djupaste såret jag någonsin sett. Ett jack (ovanför ögat!!) som var säkert 15 mm djupt. Jag blev så otroligt rädd att hon skulle bli blind eller något liknande. Så hon stod inne drygt 1 vecka. Dessutom har hon soleksem, så en massa man & svans försvann under boxvilan då hon kan klia sig mot krubban osv.. Såret läkte, och hon var inte alls blind.

I augusti började då den riktiga licenskursen. Men det blev tyvärr inte som jag tänkt mig. Första provloppet var hon halt. Ännumer vila blev det då, i drygt 3-4 månader. Jag fick då köra shettis på provloppen. Inte alls samma sak som att köra russ..

Nu är det 2013, och jag hoppas på att det blir ett mycket bättre år än 2012..! Ska ta klart licensen, kvala och förhoppnigsvis kunna ta mig ut och tävla! Förhoppningsvis slipper jag en halt ponny, och otäcka sår!

Madikken V

Född:2003

E: Xit 522

U: Milda

Uppfödare: Annika Westin, bygdeå.