Ur spår

Smärta

2012-10-25 12:15 #0 av: Storvreten

Smärtan som uppstår när en häst är tvungen att avlivas, obeskriven.

Hej! Jag skulle vilja berätta lite om min första egna häst som jag visat några bilder på här när jag var aktiv. Lyckan blev kortvarig.

2007 föddes det en underbar häst som senare skulle visa sig bli min. Nere i Ödeshög stod hon, min vackra Hilldur. Mamma tog bort sin pärla 2008 den 11 februari. Vi hade en nordsvensk och han behövde en kompis. Jag skulle då få skaffa en egen häst, för första gången, med mina egna pengar. Jag var världens lyckligaste tjej! Vi satt och tittade på halvblod och halvblodskorsningar när jag en dag råkade söka på ardenner, tittade lite på annonser och såg min tjej, och tänkte: Det där är min häst! Hon kom till mig, endast 8 månader gammal.

Den 14 februari, alla hjärtans dag, kom hon. En liten skitig tuffsig men oj så söt ardenner. Sto, E: Dacke U: Hilda. Hon är den vackraste häst jag lärt känna! Och vilken häst sedan.

Hilldur var en väldigt speciell häst. Första promenaden samma kväll var en underbar promenad. Hon stegrade oräknerliga många gånger, sparkade bakut, bockade, bet grannen, oj så hon höll på. Lycklig som en kalv på grönbete. Vi har gjort mycket tillsammans. Första året promenerade vi nästan varje dag vilket "slutade" i att jag hade en häst som litade mer på mig än vad hon nästan gjorde på dem andra hästarna. Vi växte liksom bara inte upp ihop, utan vi väste ihop. Jag kunde inte fatta hur lycklig jag var som kunde få henne som första egna häst. Inridningen gick som en dans, tyvärr började jag tidigare än vad som är rekomenderat men hon ville. Som 2-2,5 åring gick hon och jag på promenader med mig på ryggen och hästen vägrade gå hem. En unghäst som blir förbannad när man vänder hemåt? Dem första vänderna fick jag leda hem henne, så förbannad på mig blev hon när jag vände ;) Men jag fick henne att förstå att man kan ut och gå en annan dag med, vilket hon gick med på.

Sen hände något, och även om hon dog i början på september fattar jag fortfarande inte... Detta skrev jag dagen efter hon dött på facebook:
Jag är så stressad, så uppriven. Dem är senaste dagarna minns jag knappt. Men ska berätta vad som hänt (varning: lång text). Tror de var slutet på juli som jag märkte att Hilldur var halt på vänster bak. Hon låg ner mycket i hagen. Tog ut vet. som sa att hon hade en spricka och fick strikt boxvila. Efter alla dessa veckor fram tills för två veckor sedan så blev hon utdömd av samma vet som sa att s prickan aldrig kommer bli bra eftersom hon fortfarande var blockhalt. Jag klarar inte av att ta bort Hilldur bara för en spricka, en spricka?! Bokade tid till Ultuna och skulle röntga/utvärdera henne, ville ha de på svart och vitt. På Ultuna röntgade dem vänster bak. Märkte något konstigt med det och bad om att få röntga höger bak. Väl där inne så röntgade dem även frambruten och lungorna! Jag fattade ingenting, men till slut kom dem med svaret: hon hade fått Pulmonär hypertrofisk osteopati och ingen jävla spricka. Finns endast ett fall på Ultuna sedan tidigare, ett! Dem visste inte mycket om den förutom att den finns även på hund och människa men då skär man av en nerv så kan de bli bättre. Den här sjukdomen gör att kroppen överproducerar skelett, de blir benpålagringar och benen blir helt förstörda. Tydligen sker de något i vävnad och mage också men jag har inte orkar läsa om sjukdomen, skriver bara de vet. sa. Hilldur, har alltid tyckt hon varit speciell och ovanlig, men inte så mycket att hon ska dra på sig en sjukdom som inte går att behandla. (OBS Den smittar inte, varken till henne eller till andra. Dem vet inte något men den är troligen inte ärftlig heller)
Där har ni det, så fruktansvärt tragiskt. Hilldur, jag saknar dig ♥

Jag ber om ursäkt om de är sjukt ointressant text men sorgen jag känner vill jag dela med någon, någon som kan förstå. Men de finns ingen, för ingen kände den där hästen som jag gjorde. Hilldur, min fina jävla häst skulle ju bli 25, inte bara 5 år... jag älskar Hilldur och saknar henne så mycket att jag hellre hade offrat min ena arm.

Anmäl
2012-10-25 12:15 #1 av: Storvreten

Bild

Anmäl
2012-10-25 12:16 #2 av: Storvreten

Bild på mig och henne, fast jag syns knappt.

Anmäl
2012-10-25 16:14 #3 av: Teja-Bea

Lider verkligen med dig. Det är fruktansvärt att förlora en vän. En själsfrände sådär... Gråter

Bea Jakobsson, ~www.stuteriteja.se~

Medarbetare gotlandsruss ifokus
Medarbetare ponnytrav ifokus

Anmäl
2012-10-25 18:05 #4 av: Stallmima

Styrkekramar till dig, har själv fått ta bort en allt för ung häst som jag dessutom är uppfödare på.  Starkt av dig att berätta hur du känner

Anmäl
2012-10-25 19:16 #5 av: Gurkane

<3  <3  <3

Anmäl
2012-10-25 21:30 #6 av: [Tjiwi]

Sorgligt!! Jättefin häst, förstår att det känns.

Anmäl
2012-11-02 15:30 #7 av: Storvreten

Tack alla! Era ord värmen. Det har varit och är så drygt. Vet att alla går genom samma sak men när de väl händer känns det som man står där ensamt i snålblåsten. Hon var så jävla vacker och vi hade ett riktigt speciellt band. Hon kunde trix och när jag bara hade hon och min nordsvensk (som är såld) så red jag honom och hade med henne lös som unghäst. Dem var mina ljus i mörket och nu är båda borta :(
Åter igen, tack alla!

Anmäl
2012-11-03 08:26 #8 av: MagganS-B

Så fin ardenner! Visst känns det hemskt att behöva säga farväl till en vän.....allrahelst i sin bästa ålder! Det har hänt mig också! Men det är bara att bryta ihop och komma igen, annars blir man helknäpp! Min första ridhäst var också en ardenner, min morfars fina läderfux Svante, han tog mig genom hela socknens stigar, ibland motvilligt, men för det mesta med öronen framåt!

Kramar till dig för att du skrev så fint!

Anmäl
2012-11-03 19:45 #9 av: Gnistra

Vi förlorade ett 2 årigt halvblodssto väldigt plötsligt i slutet av agusti 2011. Det gör än ont och så onödigt o oförklarigt då hon sparkade bakut med ett bakben på stallgången o gick omkull ( vi skulle åka till en2årspremiering, samtidigt med kvalitets tävlan)  Morgonen efter kunde hon ej resa sig klokt  och veterinär kom o hon fick div medikament och Märta överreagerade på detta och allt slutade  så  tragiskt då hon bröt nacken  i boxen ..... en otroligt jobbig upplevelse o vi har svårt att komma över detta o jag vet att veterinären gorde vad den kunde, men? visst borde det kunna gå annorlunda...

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.