av gotlandsrusset Pontare, född i mars 2000, samma år som Roger Pontare vann melodifestivalen med När vindarna viskar mitt namn.

Han var u: Pepsi 3334 och e: Jucent 391. Fick honom i julklapp julen 2000 och min minsta lillebror, 5 år undrade varför jag grät när jag fick det jag önskade mig. Jag minns att jag på juldagen kom till stallet med nya grimman så gnäggade han åt mig, vilken lycka!

I 11 år var vi vänner, han och jag. Jag och min mamma körde in honom själva, vår första egna inkörda häst! Han var otorligt lättlärd! Han startade på travet och fick rekordet 2.15,5 som bäst och vår väg har inte varit rak och fylld med placeringar och vinster, men fylld med kärlek och av stolthet för att ha en så fin och snäll häst. För tre år sedan insjuknade Pontare i fång för första gången. Han piggnade på sig och kunde faktiskt starta året därpå, inte många starter men han var pigg och glad och för mig var bara det en vinst! Sommaren 2011 fick han fång igen och veterinären konstaterade en hovbensrotation, men menade att med rätt rehabilitering så skulle han kunna få ett bra forsatt liv, om han inte skulle insjukna igen. Travskorna var lagda på hyllan redan innan han fick fång igen, för att han tyckte innerst inne att springa fort, det kunde någon annan göra! Han gillade mest att skrutta omkring i skogen och ta livet med ro, bli lite riden och lite körd, men inte intervallträna. Han älskade barn mest av allt och på sommaren så fick han agera barnponny. Han gillade även att hoppa och han löshoppade en meter utan några som helst problem. Han gjorde aldrig något dumt och han var en gud att ha med att göra. På stallgången stod han alltid lös och jag överdriver inte om jag säger att jag skulle kunna vara borta tio minuter och han hade stått kvar precis där jag lämnade honom.

Men så kom våren i år och Pontare fick fång igen. Hovbensrotationen hade blivit värre konstaterade veterinären och det fanns inget mer att göra, han skulle aldrig bli så bra igen att han skulle kunna få leva ett värdigt hästliv. I fredags fick han somna in för gott.

Jag hoppas att Du har det bra där uppe, för du är så otroligt saknad av alla här hemma. I våra minnen kommer du alltid finnas, du var och kommer alltid förbli min första häst som har lärt mig så mycket!

Vila i frid, min fina älskade Pontare.