Av någon anledning så vill jag väldigt gärna berätta för er om ett russ som en gång i tiden betydde väldigt mycket för mig. Saknaden av henne och vetskapen om att jag inte fick säga hejdå till henne ordentligt är en stor sorg. Vet inte varför jag vill berätta om det, vill kanske mest skriva av mig. Eller berätta om vilken fantastisk häst det var.(Om någon här skulle känt denna häst och tycker att min historia inte stämmer så ber jag om ursäkt, för det är så jag minns det)

Jag var tio år (idag är jag nitton) och jag började på ridskola. Jag tyckte det var kul att rida och så, men jag fastnade liksom inte i det ordentligt. Jag var rädd och osäker inför hästarna. En lektion blev jag tilldelad en häst jag ridit tidigare, och som jag inte alls gillat eftersom hon vart väldigt pigg och inte lugn och stillsam som jag ville ha. Men den enda hästen jag kunde byta till var Sagans Selma, som är det russ som jag idag skulle göra allt för att få träffa igen. Hon var ökänd på ridskolan som en riktig bråkstake, men av någon anledning så tuffade jag till mig och sa att jag hellre ville ha henne än den andra.

Och hej vad det gick på lektionen. Hennes bakben var mer i luften än vad de var på marken :-) När vi skulle galoppera så bockade hon bara framåt (vilket resulterade i att ridläraren piskade på henne från marken, vilket bara skrämde både selma och mig). Men hur det än kom sig så var jag efter den lektionen fast, Selma var liksom…hästen med stort H. Jag vet inte varför, för tidigare tyckte jag ju bäst om att rida de lugna hästarna men helt plötsligt blev min favorit en rodeohäst?

Jag red Selma väldigt mycket under ungefär tre års tid. Det var ofta som det var rodeo under ridningen, hon kunde springa runt runt i cirklar, sparka i ridhusväggarna så det dånade, kasta sig mot de andra hästarna och sparka mot dom. En gång på en tävling kom en privatryttare lite för nära Selmas rumpa, ryttaren visste ju inte hur Selma var. Selma kastade sig bakåt och sparkade och sparkade. Huvudet ner i marken och benen uppåt :-) Hon var en riktig liten surkärring. Hon kastade av mig ett flertal gånger.

Selma hade också svår soleksem, hon kliade upp man och svans så hon fick stora sår. Inte konstigt att hon inte tyckte om att bli riden, när tyglarna skavde mot den såriga mankammen? Med tiden lärde jag mig hur man skulle hålla henne glad, och var hon glad var hon en riktig pärla i dressyr :-) Jag tävlade dressyr en gång, och kom tvåa. Innan sa folk att vi inte skulle ha en chans, Selma skulle bara bråka men hon skötte sig exemplariskt.

Någon gång under tiden blev jag Selmas skötare, jag var hos henne i princip varje dag och pysslade om henne. Hon var inte speciellt uppskattad på ridskolan så jag fick ha henne för mig själv. Jag vet att hon litade på mig, hon var aldrig sur eller tvär mot mig i boxen som mot många andra. Minns de gångerna när hon förnöjt kunde stå och luta sitt huvud mot min axel och bara njuta. Jag hade aldrig några problem med att fånga henne i boxen och jag fick ofta hjälpa andra med det eftersom hon vände rumpan åt dom.

Selma var som sagt inte så omtyckt. Dels för att hon kastade av alla sina ryttare, de flesta ryttare som kunde rida henne var ju i de yngre åldrarna så de blev såklart rädda. Jag vet inte om det var att jag var äldre som gjorde att hon litade på mig, att jag inte sparkade henne i magen när vi red, inte drog henne i munnen, och framförallt inte rörde hennes mankam så det gjorde ont på henne.
Hon var inte så omtyckt heller eftersom hon sågs som en ful ponny. Hennes hårrem var gråbrun på vintern och jätteraggig, folk sa att hon såg ut som en åsna. På sommaren var svans och man helt sönderkliad med stora sår osv. Och så såg hon ju alltid grinig ut och la öronen bakåt om någon kom för nära. (på våren, när vinterpälsen fallit av och innan hon hunnit klia sönder sig själv då var hon så himla fin.)

Jag trivdes iallafall väldigt bra med att ha henne för mig själv och inte dela henne med en massa småungar som sprang runt henne som runt de andra småponnyerna. Vi tävlade litegrann, den gången i dressyr och några gånger hoppning. Hoppning har aldrig vart min grej men Selma gillade det.

Såklart så kom det till en gräns. Selma blev en belastning på ridskolan, hon hade börjat gå med ett heltäckande täcke under sommarhalvåret och kunde inte längre gå med de andra hästarna eftersom de började bita i henne.
Folk hade också börjat bli rädda för Selma, hon gick knappt på några lektioner alls längre och det var i princip bara jag som red henne på min lektion och så fick jag rida henne extra för att hon skulle hållas igång. Hon fick gå med på någon lektion om det fattades någon häst, men helst så skulle hon inte gå alls.

Så det bestämdes att hon skulle säljas, priset för Selma var 10 000 kronor vilket inte är speciellt mycket pengar för en egentligen superduktig ponny i dressyr och hoppning om man bara nådde fram till henne och behandlade henne med omsorg. Naturligtvis tjatade jag på mina föräldrar, men de hade inte råd. Jag frågade om jag kunde få köpa Selma, om jag på något sätt lyckades få fram pengar. Ja det skulle jag få.

Så jag pratade med min farfar, som har ganska gott om pengar. Han skulle hjälpa mig sa han. Men då ändrade sig mina föräldrar och sa att jag visst inte skulle ha någon häst (och det kommer jag aldrig förlåta dom för). Så Selma såldes. Hon såldes till en familj med en hästvan mamma och hennes tre barn, som hade lite ridvana men som inte var så gamla.

Jag var naturligtvis förkrossad över att min Selma skulle försvinna, att jag inte skulle få träffa henne varje dag och inte få känna hennes mjuka mule mot min hals något mera. Men jag tänkte också att det var bäst för hennes skull, att hon fick lämna ridskolan eftersom hon krävde annan omvårdnad en vad en ridskola kan erbjuda och inte massa nya ryttare. Jag hälsade på Selma några gånger och det verkade bra, trots att det var små barn som ridit henne och som hon inte gillat på ridskolan. Jag slutade hälsa på henne eftersom jag inte kände mig välkommen, trots att jag tagit hand om Selma under så många år och ägnat så många timmar och smörja och ta hand om hennes sår och trots att vi kände varann väldigt bra. Jag tyckte också att Selma verkade nöjd med sitt nya boende, så jag accepterade att hon faktiskt inte var min häst och inte skulle bli det heller så det var bättre att släppa taget om henne istället för att hälsa på henne och fortsätta hoppas att hon skulle bli min.

För ett par månader sen bestämde jag mig för att försöka ta reda på hur Selma hade det idag, jag hade inte hört någonting på ett par år. Jag mindes inte hennes nya familjs kontaktuppgifter, men jag skrev på ett forum och frågade. Jag fick det värsta svar jag kunnat få. Jag fick veta att Selma var avlivad, att de tillslut inte hade klarat av henne. Hon hade börjat bråka igen efter att den första tiden i nya stallet hade passerat. Antagligen blev hon medveten om att även om hon var i ett lugnare stall med få hästar så var det fortfarande småbarn som red henne.Jag var arg och ledsen över att ingen kontaktat mig för att tala om att min älskade ponny skulle avlivas, så jag fick en chans att försöka ta över henne eller åtminstone få säga hejdå. Jag hatar mig själv för att jag inte försökte mera när hon skulle säljas från ridskolan. Hade jag gjort det hade hon vart vid liv idag, jag hade inte brytt mig om hon inte var den allra sötaste ponnyn och såren gjorde inte ont på henne när man tog hand om dom och lät bli att rida henne när solen var som värst.

Samtidigt är jag tacksam över att den här familjen ändå valde att avliva henne, att de lät henne sluta där. Det var ju så uppenbart att hon mådde dåligt. Hade hon blivit skickad till en ny familj hade det antagligen blivit samma sak igen.
Jag saknar min älskade lilla häst väldigt mycket, hon fick mig att sluta vara rädd för hästar och hon fyllde mitt liv med så mycket glädje. Allt jag har kvar av henne idag är en gammal hästsko, den finns alltid framme i mitt hem och har inte blivit undanstoppad i något förråd trots att jag bott på fyra ställen under de åren efter att jag såg henne sista gången.

Jag kommer aldrig träffa någon som Sagans Selma igen, och jag kommer nog aldrig mer få samma kontakt med en häst igen. Visst, hon var inte den som gnäggade när man kom och hon kunde vara smågrinig mot mig med (men det är vi väl alla någon gång:)), men att känna det där när hon gick från att vara spänd och avvaktande och gå till en avslappnad häst som trivdes med att jag var runt henne, att jag rörde vid henne, att jag satt i timmar i hennes box och bara kollade på henne och drog i den där söta underläppen som kunde bli så lång när hon var helt avslappnad.
Mitt lilla bustroll