Stackars! Det är så trist när sådant händer!

Jag hade en Ridponny som jag tävlade när jag var liten, hon var underbar! Vi hoppade Msv B som bäst, men LA i terräng sista helgen tillsammans. Hon var kat B och alla andra C & D så vi hade ingen chans sa de andra, ändå vann vi!! Dagen efter gick hon med en ny valack som sparkade av henne frambenet vid knät.
Jag var som tur var inte hemma då, jag vara bara 11år, så jag slapp se det, men jag fick komma hem till en tom box på kvällen……. Hon hette Chick var född 1969 e. Nimrod en arabkorsn och Cilla som var welsh.
Jag minns det mycket väl ännu, fast det var 1984…

# 0 Så tråkigt för dig och din ponny.  Det är alltid svårt att förlora en kär vän. Kramar från mig!

Grannarnas barn hade hört ljud från hagen då olyckan hänt eller hände. Hästarna hade liv för sig, endert var det slagsmål eller så hade Bella gått omkull. Ingen kommer ngnsin få veta det. Men Toya kröp igenom mellan trådarna och stannade utanför dörren för att hämta hjälp av hennes ägare.

Jag kan inte fatta att det är sant. Det var en sån otrolig häst. En på miljonen.

Jag bara gråter och gråter. Jag vet inte hur jag ska få det att sluta.

Usch stackars dig, lider med dig  

Fruktansvärt att få uppleva detta. Inget man kan skydda sin häst ifrån heller så du får trösta dig med att du inte gjort något fel och att du och hon hade en fin tid tillsammans.

Fy så hemskt! Lider med dig :(

#0 Beklagar verkligen , det är sådan himla otur när något sådant här hände.

Beklagar! Tänker på dig!!!

Varenda gång jag ska gå och sova ser jag bara hur jag backar ur henne ur transporten då jag köpt henne. Hon var så lugn. Inga problem med båtresan över hit till Finland. Alla minnesbilder bara flyger på i huvudet.

Hon va så glad min ponny. Den positivaste av alla. Min underbara ponny.

Till våren ska jag ha ett nytt gotlandsruss. Och gärna efter hennes pappa Trojka Viking. Jag vet inte hur det känns att vara hästlös, men just nu är det väldigt tråkigt. Det är verkligen en livsstil jag trivits med.

Idag ska Bella komma till minnes, eller denna vecka antagligen. Jag ska tatuera hennes namn på mig.. Hon ska alltid vara med mig.. Min Bella.

Jag säger det till er alla. Ta vara på er tid med era underbara russ. Man vet aldrig när det tar slut. Det fick jag lära mig.

Jag lider verkligen med dig

Fick själv ta bort mitt sto E:Trojka Viking efter en olycka i hagen i våras. Finns inget jobbigare.

Men nu har systrarna varandra, en liten tröst i allt det jobbiga.

Men fy så hemskt..stackars dig!

#10 Vad hände med ditt sto då? :/

Ja… igår var jag och tatuera in Bella på min rygg. Till minne av henne. Det gjorde ont, men kunde tänka mig hur mycket ondare det gjorde i hennes ben… Min tappra ponny.

tror ni hästar förstår och kan försöka dölja att de har ont? Det var som att Bella skulle ha gjort det.

Gud så himla hemskt :'( Lider verkligen med dig.

Skänker många varma hälsningar o kramar

det tog mig en vecka innan jag slutade gråta efter min shettis gick bort. jag kunde inte ens öppna munnen och prata samma dag. d går över men d e helt sjukt jobbigt fast d e snart ett halvår sen…

ge det en vecka iaf innan tårar tar slut sen går sorgen in i en annan fas eller nått tror jag..

jag lider verkligen me ddig och skänker styrkekram!

#12 Hon fastnade i elrepet. Fanns inget att göra.

Visst döljer de smärta. Det är ponnyer experter på. När jag fick ta bort min shetlandshingst hade jag aldrig kunnat ana hur ont han hade om jag inte haft kamera i stallet. Så länge jag var med honom låtsades han må hur bra som helst. Men så fort jag lämnade honom och tittade på kameran så flemade han och rullade sig i boxen.

Jag vet inte om de vill skydda oss eller sig själva.

Så tragisk! Och du som var så glad för din nya häst, det var verkligen synd!

Jag kan bara instämma med alla er andra.

Beklagar verkligen din förlust.

Jag beklagar verkligen din förlust av ditt fina sto.

Ja varför döljer de att de har ont?

Låt oss försöka se ett smärttillstånd ur hästens sätt att hantera det. Så här tror jag, men jag har inga vetenskapliga belägg.

Hästen är ett bytesdjur - det är den medveten om, ju närmare urhästen den är desto mer är den medveten om det. Russet och många andra ponnyer är ju nära vildhästen och har mer vildhästbeteende kvar än andra framavlade raser.

Du - människa - är ett rovdjur, även om han accepterat dig och ser dig som en i flocken så är du den som leder eller driver hästen.

Om en vildhäst har ont så visar den det inte när den vet att jägaren ser det för då kan den bli utvald till lämpligt byte. Då försöker hästen verka friskare och raskare än han verkligen är för att dölja en skada och undgå attack. Ett slags flyktbeteende.

Ston som fölar går gärna undan och gömmer sig när de föder och har ont, tills fölet är på benen och klarar att springa undan för eventuella rovdjur.

Hästen kan ju inte veta hur människan tänker agera när han/hon ser skadan. Den kan inte förutse om den ska botas eller avlivas.

Däremot har jag sett hästar som varit allvarligt sjuka en tid ge upp sitt livsmod för att ge sig åt jägare - i det fallet en slaktare.

Det var en tanke och teori om era funderingar på varför de kämpar så tappert fast de nyss fått en svår skada. Jag vill absolut inte såra dina känslor med denna teori om ett beteende som är naturligt för en vildhäst.

Jag hoppas att du orkar kämpa vidare i din sorg, snart kommer ett nytt russ till dig. Ingen är likadan som Bella, men ett annat russ som får dig som sin bästa vän.