Vad tråkigt. Sänder många kramar till henne.

Fy, det är alltid lika tråkigt då det beslutet måste tas. Eftersom att inga ord är tillräckliga så får du ta emot en tanke i form av en kram från mig…

Jaha så är det gjort…

Nu har jag gråtit i 2 dagar..Fast jag vet att det var rätt och att Jenni led,,bla bla. Jag är såå ledsen iallafall…

Det viktigaste var att hon somnade in här på gården,men munnen full med färskt gräs.

Jag & min familj orkade inte vara med,ville inte ha den bilden på näthinnan resten av livet,så min kära granne klappade och höll i Jenni hela tiden.

Usch,det känns som jag svikit henne,,jag kanske skulle varit med henne in i det sista…

Jag har aldrig stått pall för att följa någon av våra hästar in i det sista. Jag vet inte om det är att svika sin vän, men förhoppningsvis har min vän haft ett antal goda år tillsammans med mig, nog för att förstå min "blödighet". Jag hoppas och vill i alla fall tro det då de tittar ned på mig från sin önskehimmel…

Jag har flera gånger varit med när hästar avlivats, samtliga var sjuka eller gamla. Min syrras islänning hade cancer och var olycklig, men levde upp och verkade gladare sen hon beslutat ta bort honom. Han visste vad som skulle ske redan hemma på stallbacken, han väntade på transporten, klev frivilligt i. Skrapade otäligt med foten när jag måste stanna i korsningarna.

Jag åkte med honom till slakteriet i Torsby och var med hela tiden. Slaktarn var en snäll farbror som pratade med hästen och det hela var snabbt över. Han var lugn och tillfreds fast vi fick vänta och det fanns andra djur där, både levande och döda.

Men det fantastiska var när jag var på väg tillbaka hem till syrran. Jag var tvungen att stanna och titta. På himlen svävade vita moln snabbt fram mot en stålgrå bakgrund, solen sprack fram och lade silver i kanterna. Dramatiken på himlen utspelade sig över Frykens speglande vatten. Det såg ut som vita hästar där uppe som sprang - han var skimmel,

En annan gång var det ett gammalt sto som jag fått ta över för att försöka få i föl en sista gång. Vi gjorde några försök med behandlingar, men till sist var hon för dålig, livmodern hade börjat förtvina. Beslut måste tas. Hon var annars ett matvrak men hade börjat rata maten, utom sista natten då hon gjort rent hus i boxen. Tidigt på morgonen kom nödslaktbilen jag beställt, vi stod ute vid vägen och väntade, solen hade ännu inte gått upp. Hon fick gå och beta färskt grönt vid vägen. Killen som avlivade henne var lugn och snäll och pratade med henne, liksom jag. Hon var helt lugn och så var det över. Jag stod med grimman i handen och såg efter bilen som åkte iväg. Det var alldeles tyst, inget ljud ifrån stallet och de andra hästarna. Så gick solen upp och gjorde naturen lika gyllene som hennes isabellfärgade hårrem, fåglarna sjöng och allt kändes helt plötsligt lättat.

Så även om det är ett tungt beslut, så är jag ändå övertygad om att när en häst lider så vill den själv få komma hem till sin himmel. Någonstans tror jag de finns och minns.

Hoppas mina ord kan vara till någon liten tröst. Kram till dig.

Tack för alla värmande ord.

Precis som du skrev Russtoka,"allt kändes helt plötsligt lättat"..

Så känns det i hjärtat,det är frid & lungt.Men så kommer tårarna iallafall..

Och Felicia ropar efter Jenni,hon såg ju bara att hon gick iväg och sen är hon borta…konstigt att hon sakanar henne,Jenni som alltid motade och var grinig mot henne.

#3 Nä jag tycker inte att du ska känna att du svikit din häst, även om du inte fanns där just i sista sekunden. Vad gör det, det viktigaste är att hon fick stanna hemma så att hon var trygg. Jag har varit med om att hålla i två av mina hästar när de avlivades och det är ganska otäckt när de ramlar omkull, så om jag kan slippa så ska jag inte vara med om det mer. Det är som du säger ett otäckt sista minne man har av dem. Tur för dig att du har en bra granne som kunde hjälpa till.

usch vad hemskt! Var det inte henne du letade hingst till?

Så himla tragiskt när sådant här inträffar.

Tycker inte du ska känna att du svikit din häst,  själv var jag med när jag tog bort min Andy för ca 4månader sedan, han var så dålig att han bara låg ner i sin box med huvudet i mitt knä för mig kändes det "skönt" när han fick somna in och man hörde "sista sucken". Då kändes allt mycket lättare att han slapp lida mer. Sen satt jag där i stallet ensam med min lilla ponny o klappade o kramade om honom.

Men däremot var jag inte med när de kom o hämtade honom dagen efter, det tackar jag min pappa för att han var hemma istället, det ville jag ej vara med o se.

#8..Jenni skulle ha fått föl i år(med Parat) men hon resorberade det.Troligen för att hon själv inte mådde bra.

Så jo tanken var ju att hon skulle betäckas om…Och så har jag Felicia också,hon kommer att få en liten efter Opal..hoppas hoppas..

Det är ju otäckt när de rasar ihop,,blir liksom så dramatiskt då.Jag hade kanske klarat av och vara med om hon redan låg ner.

#9 Vad hade hänt med din Andy?

Starkt gjort alla ni som klarar av att vara med in i det sista..kram

#10 Vad som var fel på honom vet vi inte men han kunde/orkade inte resa sig upp. Det gick väldigt fort kvällen innan sprang han in som vanligt, på morgonen var han lite slö så pappa lät han stå inne. Han hade ingen feber, bra puls o hjärtslag.  Fick dropp av vet, blev lite piggare då o kom upp på benen o åt lite. Men sen på kvällen blev han dålig igen och kunde/orkade inte resa sig trots många försök, det var hemskt att se. Så då fick han en spruta så han fick sommna in…..