Jag kunde repetera precis det du skriver för det är så jag också gör. Med en del variationer beroende på ställe, tillgång på redskap, hjälp och hur hästen är. Loksele är bäst, passar till det mesta.

Händer det något på vägen kan man få backa och repetera, ja till och med få börja från början. Läs i min dagbok vad som hände idag t.ex.

Det är väldigt viktigt att hästen har förtroende för kusken och det man gör. Och inte minst: att hästen tycker det är kul, en lek!

Det är klart att det ska vara kul, det ska allt vara som man gör . Att backa det är något som jag tänker göra nu när vi ska köra Amaretto igen, fast att det inte har hänt något, men han är inte körd på 2.5 år och det är lika bra att börja om med släpan för att påminna honom och kolla att han inte glömt något.

Jag gör i stort sett likadant. Däremot hoppar jag över släpan och sätter på rockarden direkt. Använder också en loksele vid inkörningen. Den är enkel och stark och man måste inte ha draglinor i rockarden.
Alltså utbildningsgången blir så här:
* Sele (inklusive baksele), träns och tömmar - vänja vid alla grejor. jag longera ofta med selen på, så de får springa och skutta och kanske även bocka, om de nu vill det i början. De brukar snabbt inse att selen varken är farlig och eller försvinner.
* Tömkör både på banan och ute i skogen - skritt, trav och halt ska sitta som en smäck! Galoppen bryr jag inte om, dock.
* Tränar också på trafik, konstiga saker och oljud och skrammel. Exempelvis: tömkör och släpar något efter mig - en hink i ett snöre, en gammal stol eller vad jag nu hittar för något …
* Linor - någon går först med en lina, sedan med båda två, dinglar med dem mot benen, börjar så småningom hänga i dem och hålla emot så det blir tyngd att "dra" och så vidare.
* Släpar ibland också en pinne eller liknande vid sidan när jag går med hästen. En slana av sly är idealiskt!
* Dags för rockarden - två på sidorna går och håller i den, medan jag tömkör och en person leder.
* Fortsatta rockardövningar med tömkörning, två personer på sidorna, ingen ledare, vagnen så småningom fastsatt.
* Första åkturen! och andra och tredje … Har alltid med medhjälpare, som bla hjälper till att bromsa vagnen i nerförsbackar, när h*n inte går vid huvudet som moraliskt stöd.
* Kör ett antal gånger innan jag sätter dit draglinor första gången. Har alltid linhållare, så inte linorna slackar och kommer för långt ner på benen.
Nåt jag lärt Hjördis som jag inte lärde de andra (dumt nog!) är att stå fastbunden medan jag spänner för. Travfolket gör ju så, och det är otroligt skönt att kunna sätta för hästen själv, utan att behöva passa på så den inte går iväg hela tiden. För unghästar KAN ju ha lite brått ibland, hur mycket man än tränat dem!
Hjördis är lärd att stå uppbunden utanför sitt och Gerdas stall. I början hade jag en medhjälpare som stod vid huvudet och hjälpte till, men nu står hon lugnt och fint medan jag gör i ordning allt. När vi är färdiga, så backar vi ett par steg och vänder runt, sedan hoppar jag i och åker iväg.
Fiffigt värre, ju!

Jag lägger ner mycket tid på att gå i skaklar och stå still. Innan förspänning ska de kunna stå still med tömmarna på ryggen medan jag lyfter upp skaklarna, låtsas sätta för och tar tömmarna. Det ska de klara stillastående innan första förspänningen.

Ja, jag tycker ni har så rätt allihop. Det är ju direkt efter skolboken. Ändå finns det fler sätt, som också fungerar bra. T.ex. kan man innan inkörningen börjar låta unghästen följa med vid sidan av en säker körhäst. Förr fick ju fölen gå där med sin mamma. Visst kan det vara värdefullt att ha en loksele, men absolut inget måste. Själv tycker jag att en travsele är det optimala. Lätt och smidig och kan även användas som tömkörningsgjord. När jag tränat med draglinor och saker som låter och slår mot benen och hästen inte är spänd och kniper med svansen, är det dags för skackelträning. Då använder jag en gammal sulky (gärna den gamla klockmodellen), den är lätt att lyfta om hästen blir störd av stt skackeln kommer emot när man svänger. Sedan kan jag plocka på ny utrustning vartefter hästen blir säkrare. Att sedan olika moment behöver övas olika mycke får man räkna med. Alla hästar är olika lätt att köra in. En del tycks vara födda inkörda, andra tar det lite längre tid innan poletten trillar ner, och så finns det ett litet antal, som inte ska köras in. Även om man med blod svett och tårar kan komma så långt att de går att köra, betyder det inte att de är lämpliga körhästar.

Det finns som sagt flera bra sätt att köra in en häst. Det man absolut inte får göra avkall på är SÄKERHETEN (både för häst och kusk).

Jag tömkör så hästarna begriper vad jag vill när jag vill svänga och springa, stå still är grunden i all hantering. Använder travsele och en klockad sulky vid inkörning, när de är körda några månader brukar rockarden bli nästa steg. Man får anpassa sig efter varje individ, en del är hur  stabila som helst och andra kräver mer tid.

#3 Ja en stol det var ju orginellt ha ha, alla sätt är bra utom dom dåliga . Själv använder jag för tillfället ett tjockt plaströr, ett sånt som, ja vad kallas det för? dräneringsrör kanske?!

#5 Nä loksele är inget måste, men har man en så är den ju bra på det det sättet att den skrammlar och låter, jag varvar bröstsele/ loksele när jag är ute och tömkör eftersom jag har både och, prylgalen som man är .

Dom jag har kört in hat jag tömkört mycket. Sedan sätter jag en gammal timmerkälke efter. Någon leder hästen till en början och sedan kör jag själ. Brukar passa in så det är snö annars blir det bara skakler. Sedan sätter jag för vagnen. Fortfarande leder någon hästen. Sedan blir det själv. Det har gått bra hittills.

Kika in på min dagbok så får ni läsa och se bilder från dagens inkörningslekar med Östman och Blixt.

Bilden här är från igår när Qvanting för första gången drar kälken. Men han är redan van vid rockard så han tog den genast som en självklarhet.

Vi har alltid tömkört med en gammal travsele, helt perfekt. Det blir lätt och smidigt för hästen också, inte en massa tyngd och prylar på en gång. Sen har vi använt en gammal varblodsspeedcart, hög och bra med långa skalmar som dom inte kan komma över om dom skulle vilja slå….alltså väldigt liten skaderisk. Det är trots allt levande varelser man har att göra med, och även om hästen går helt perfekt ena stunden så kan det hända saker på vägen…..

Givetvis mycket tömkörning med manövrering och allt. Däremot undviker jag lösa skaklar. Det är lätt att en häst som hoppar till får ett ben över skakeln vilket kan vara förödande.
Efter tömkörning är det dax för vagn. Vi har en gammal speedcart i aluminium. Skulle tro att den från början är gjord för ett litet kallblod. Precis som #10, hög och lång, ingen risk att hästen kan skada sig. Fördelen är att den inte väger någonting. Första gångerna ligger skaklarna bara i selringarna på en travsele, detta för att snabbt få bort vagnen om något skulle hända. Givetvis är vi alltid minst två vid dessa tillfällen. En som tömkör och en som går framme vid hästen. Altefterssom hästen blir van vid vagnen så börjar vi belasta lite lätt med någon lätt person.

Det viktigaste, enligt min mening, är att gå långsamt fram. Ett moment åt gången. Om något blir skrämmande, backa om till väl invanda och trygga moment.

Varför ha en vagn lös och inte fastselad, en tappad vagn måste väl skrämma en hel del?

Däremot håller jag med om mycket tömkörning.

#12 Anledningen är att snabbt kunna få loaa vagnen om något inträffar, givetvis sitter ingen i vagnen när den är lös. Sedan är skacklarna utformade på ett sätt(något utsvängda i ändarna) så att dom inte kanar ut för lätt. Om en häst blir skrämd av vagnen är det skönt att inte ha en massa remmar att först lossa. Att tappa vagnen under detta moment ser jag som en praktisk omöjlighet just pga utformningen. Givetvis har vi den fstselad när belastningen påbörjas.

#13 Ok, jag har bara tidigare kötr in travare, stor modell och med fast vagn samt en som sitter i vagnen plus en vid varje sida och tycker det funkar bra. Efter mycket tömkörning förstås.