Det var en gång en väldigt stackars liten ponny som hette Hjördis.
Varje dag fick hon bara hugg och slag och ingen mat (nästan). Hon tvingades vandra runt i en hage med sin hemska kompis Gerda och två jätteök till halvblod hela dagarna (nästan), och att försöka upprätthålla en cool attityd var naturligtvis omöjligt i det sällskapet, så ni förstår hur hon led psykiskt.
Men det värsta av allt var arbetet. Ibland, som till exempel en fredag i slutet av februari, kunde matten få för sig att ta fram en gigg. Det är en tvåhjulig vagn som är som en sorts gruvvagn fast utan gruva och oerhört tung (nästan).
Sedan placerade matten sin feta kropp i giggen och tvingade den stackars lilla ponnyn att dra, dra och dra tills hon (nästan) stupade. Eller i alla fall flåsade lite (nästan).
Kanske tio minuter, eller till och med en hel kvart (nästan!). Om hon hade otur. Och efter körturen fick hon bara fem sockerbitar, och inte sju som hon hade hoppats på.
Då tänkte den lilla stackars eländiga ponnyn Hjördis för sig själv:
- Om jag bara vore en gruvponny i 1800-talets England. Då skulle jag slippa lida så som jag gör nu (nästan).

Och så var sagan slut!