Russet på bilden är Vindalf, valack f. 2002 e.Jucent 391 u.Okina 4518 e.Othello G 431 och u.Olga 2498. Uppfödare Pernille Gooch och ägare Sigvard Gustavsson, Vittsjö               Foto & Copyright: Jenny Göransson

Artikeln har publicerats i Moderna Hästkrafter. Årgång 9, Nr 1, 2007 (medlemsblad för Skogshästen -föreningen för körning med häst)

Gotlandsrusset - en brukshäst med gamla anor**

av Pernille Gooch

**

Pernille.Gooch@humecol.lu.se

För nästan 10 år sedan, 1998, påbörjade humanekologiska avdelningen vid Lunds universitet ett rätt speciellt forskningsprojekt i samarbete med Kulturen i Lund. Platsen var friluftsmuseet Kulturens Östarp, belägen vid Romeleåsen i mellersta Skåne. I projektet ingick att återskapa de traditionella, lokala jordbrukssystem som tidigare funnits på de gårdar i Östarp by som ingår i friluftsmuseet och som ägs av Kulturen. På den ena gården bestämde vi oss för att gå tillbaka till 1930-talet, en period där det här fanns en välutvecklad jordbruksteknologi med växelföljdsbruk och där jordbruket fortfarande drevs uteslutande med hästkraft. På den andra gården gick vi ytterligare hundra år tillbaka i tiden till 1830-talet, en tid då jordbruket i Östarp ännu var relativt extensivt och där hästuppfödning på de magra utmarkerna utgjorde stommen i ekonomin.

Jag fick huvudansvaret för rekonstruktionen av tidsenliga djurbesättningar. Centralt i detta blev att återinsätta hästen i landskapet och att återskapa kopplingen mellan människa och häst i det dagliga arbetet på gården. För 1930-tals-gården var det enkelt, från gårdsarkivet visste vi att man från början på 1900-talet successivt hade betäckt gårdens lantston med ardennerhingstar för att på 1930-talet ha en uppsättning rena ardennerhästar för arbete och avel. Men för 1830-talet var det mycket mer besvärligt. Hästarna som då fanns på gården var "färsingar", en skånsk utegångshäst som föddes upp på skogen på ungefär samma sätt som russen på Gotland.

I folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgrens samlingar på Folklivsarkivet i Lund finns ett fotografi av en färsing från 1870-talet. Det är en liten häst med brant sluttande kors, smala ben och tunn hals. Mandelgren har också en intressant beskrivning av hur färsingen då fortfarande föds upp på skogen i Färs härad. De sista kända hästarna av färsingstyp, en svart hingst och ett sto, fanns faktiskt på Kulturens Östarp på 1920-talet när friluftsmuseet invigdes. Fotografier på hingsten, Taman, visar dock att han var både större och grövre än Mandelgrens femtio år äldre representant för rasen. Färsingen är för länge sedan bortkorsad så frågan blev vilken typ av häst vi kunde använda istället? Man kunde eventuellt tänka sig att ta en mindre modell av nordsvensk vilket då skulle vara det närmsta man kunde komma Taman. Men Taman fanns på 1920-talet och frågan var om Taman (eller en nutida nordsvensk) var representativ för den lanthäst som hade gått på skogen i Skåne hundra år tidigare? Att det var en lanthäst av mindre modell var klart men vad var det för typ av brukshästar som bönderna hade fött upp i södra delen av Sverige och övriga Skandinavien fram till början på 1800-talet? Det var något som kom att intressera mig.

För att snabbt återskapa 1830-talets extensiva utegångssystem började jag med gotlandsruss. Vi lånade russhingsten Primus (där det i alla fall finns ett färsingsto långt tillbaka i stamtavlan) och han fick gå på utmarken med en flock ston sommaren 1998. För att projektet skulle ha med ett eget sto i flocken köpte jag det svarta stoet Okina, född på Lojsta Hed. Något som var extra intressant med henne är att hon kommer från en mödernelinje i vilken man på några få generationer är tillbaka på 1930-talet och att hon exteriört är av en "äldre typ" som passar bra in i den historiska miljön. Jag har sedan tagit hem Okina men hennes dotter finns kvar på Östarp. Så vi började med gotlandsruss som representanter för den mindre svenska lanthästan mest på grund av utegångssystemet, men ju mer jag har läst om järnålderns och medeltidens brukshäst ju mer inser jag att vi i dagens gotlandsruss verkligen har den sista representanten för de småväxta brukshästar som användes av bönderna i södra och mellersta Sverige fram till 1830-talet.

Här kör gårdsbrukaren Jenny Göransson  Primat G 444 på Östarp

I samlingsverket Det svenska jordbrukets historia finns numera de nyaste forskningsrönen inom svensk agrarhistoria. I band tre, som handlar om tiden 1700-1870, diskuterar författaren Carl-Johan Gadd storleken på arbetshästarna i Sverige kring år 1830 (Gadd 2000 s.166). Han utgår från en samtida teckning av en man med sin häst på Hötorget i Stockholm och kommer fram till att hästen måste ha en mankhöjd på ca 125 cm, vilket enligt honom var "ganska normalt för dåtidens arbetshästar" (ibid.). 125 cm är också normalstorleken för ett russ. Gadd skriver vidare att i början på 1700-talet mätte hingstar som uttagits som "tillräckligt 'goda' och 'stora' för att få betäcka stona" i Skåne 120-140 cm i mankhöjd. Dessa speciellt "stora" hingstar är som han skivar vidare till största delen "jämstora med dagens gotlandsruss" (ibid.).

Vad den svenska jordbrukshistorien visar är att medan hästarna när de först introducerades under bronsåldern var av storlek som våra dagars islandshäst eller fjordhäst krympte de under järnåldern till en häst av russtorlek och denna storlek höll brukshästarna sedan till stor del fram till 1800-talets första del (Wellinder, Pedersen och Widgren 1998; Myrdal 1999; Gadd 2000).

Gotlandsruss blir således det naturliga valet för en hästras som skall passa in på det rekonstruerade 1830-tals jordbruket på Kulturens Östarp. Det samma gäller andra historiska sammanhang där man vill visa på hästhållningen fram till början på 1800-talet. I gotlandsrusset har vi således ett helt unikt, inte bara genetiskt, utan också kulturellt arv som måste bevaras för framtiden.

                         Vindalf    Foto & Copyright: Jenny Göransson

Från brukshäst till barnponny

Gotlandsrusset är i dag en populär ponnyras. Som B-ponny med en mankhöjd mellan 115-130 används den främst som ridhäst för mindre barn och för ponnytrav. Att russet, eller skogsbaggen som den kallas på Gotland, har gamla anor som brukshäst är därmed något som lätt glöms bort. Då det inte finns så mycket skrivet om russets roll som arbetshäst kan man istället gå till äldre bildmaterial. På ett fotografi från tiden kring år 1900 av taktäckning på en gård på Gotland ser man ett russpar framför ett enormt lass med ag (fotot av Hemlin, finns på Gotlands Landsarkiv; bilden finns också hos Hallander 1989 s.73). Här illustreras tydligt russets funktion som arbetshäst för bönderna på Gotland, Det är intressant att denna bild också har använts i Nils Arvid Bringeus' numera klassiska lärobok i etnologi "Arbete och Redskap" för att illustrera arbetsorganisation och samarbete bland bönderna innan industrialismen. Här ingår russet som en naturlig del av böndernas arbetslag.

Också Håkan Hallander betecknar i sin bok om lantraser (Hallander 1989) gotlandsrusset som en utpräglad brukshäst med en historia på Gotland som går flera tusen år tillbaka i tiden. Han betecknarden också som "vår ursprungligaste hästras och den enda utpräglade lanthästen" (ibid. s.77). Som exempel på hur gotlandsrusset annars behandlats i svensk hästhistoria kan nämnas en artikel av Sven Dyrendahl, professor i veterinärmedicin. Han skriver (Dyrendahl 1988) om den svenska hästens utveckling från äldre tiders lanthäst, en brukshäst för jordbruk och skogsbruk, till nutidens sports- och rekreationshäst. Han karakteriserar den äldre lanthästen som en liten häst, tämligen ädel, härdig och förnöjsam, av mycket god kvalitet och som ofta blev mycket gammal. Han ger sedan en lång rad lokala exempel på denna brukshäst såsom Ölänningen, Färsingen, Jämthästen, Norrländska fjällbygdshästen, Dalbohästen och Västgötahästen m.fl. Alla hästraser som numera är utdöda (ibid. s. 241).

Trots att han nämner att "gemensamt för alla var att de i jämförelse med dagens hästar var förbluffande små" finns inte gotlandsrusset med i uppräkningen. Hans karakterisering ovan av lanthästen passar mycket väl in på russet men i hans vidare beskrivning står den numera rekonstruerade nordsvenska hästen som den enda kvarvarande representanten för den äldre svenska lanthästen. Gotlandsrusset finns istället omtalat som ponnyras tillsammans med shetlandsponnyn, en engelsk ras. Det nämns visserligen i en bisats att russet funnits på Gotland sedan urminnes tid men inget om dess historia. Den beskrivs endast som ponnytravare och barnponny och blir således en representant för våra dagars sports- och rekreationshäst. Dyrendahls behandling av russet är på något sätt symptomatisk. Medan andra arbetshästraser växte i storlek överlevde skogsbaggen 1800-talets och det tidiga 1900-talets behov av större och tyngre dragare i jordbruket endast genom förvandlingen från brukshäst till barnponny. Gotlandsrusset blir därmed plötsligt Sveriges äldsta ponnyras. Men detta ger en förvanskad historiebeskrivning. "Ponny" blev den först i slutet på 1800-talet i samband med de aktioner som då gjordes för att rädda den när den efter skiftet hotades med utrotning.

Det blev då, efter engelskt sedvänja, populärt med ponnyer som barnhästar och till fritids- och sportsbruk och russets storlek passade väl in här. Som hästras är russet unikt med en historia på Gotland som går långt tillbaka i tiden, men storleksmässigt var det fram till 1800-talet bara ett exempel bland många på den sydsvenska allmogehästen. Här fanns tidigare flera lokala småväxta raser såsom den tidigare nämnda färsingen i Skåne, ölänningen, en blekingsk klippare likväl som andra som numera fallit i glömska. Alla bortkorsade med större raser under senare delen av 1800-talet för att helt försvinna med hingsbesiktningstvånget 1914 vilket inte tillät hingstar av de småväxta lanthästarna att verka i aveln. Det gotländska hushållningssällskapet såg dock till att russet fick leva kvar genom särskilt tillstånd.

Den Sydskandinaviska allmogehästen

Vår bild av en ändamålsenlig brukshäst för jordbruket är till stor del den som skapades av tiden efter skiftet. Då, i mitten av 1800-talet, reformerades jordbrukstekniken tillsammans med odlingsformerna. Medan dragkraften i äldre tider hade kommit från både häst och oxe tog nu hästen helt över. Redskapen växte och foderodlingen intensifierades. Man behövde större dragare och man kunde producera foder åt dem. Detta var ett brott med den mycket mera extensiva formen för hästhållning som tidigare hade varit vanlig hos allmogen i hela södra Skandinavien. Denna form av hästuppfödning karakteriserades av att den i stor utsträckning bedrevs med halvvilda ston som gick lösa på skogen både vinter och sommar och själva hittade sin föda (Szabo 1970). Man fångade sedan in och tämjde de djur som behövdes för jordbruksarbete och transporter eller för att säljas. Hästarna användes främst säsongsvis vid vår- och höstbruket och släpptes sedan på skogen igen. Hästarna kan således från vårt perspektiv verka "vilda" men för den tidens bönder var utegångssystemet ett praktisk och välfungerande system för hästhållning och uppfödning av brukshästar. För att systemet skulle fungera krävdes småvuxna, sega och lättfödda hästar, dvs. lanthästar anpassade till sin miljö.

Hallander (1989) skriver till exempel att de hästar som danska bönder använde på medeltiden inte var mer än 115-130 cm i mankhöjd dvs. exakt den storlek som russet har i dag. Etnologen Szabo (1970) noterar att utegångshästarna var eftertraktade av bönderna då de var lätta att sköta och fodra och väl lämpade för de flesta arbetsuppgifterna. Det var främst gods och stora gårdar som höll oxar som dragkraft medan mindre bönder föredrog hästar. En bonde på den tiden hade ingen möjlighet att ta hand om en stor och foderkrävande häst. Det var bättre att ha flera småhästar som till stor del skötte sig själva. Som Szabo skriver: hellre kvantitet än kvalitet. Man kunde då ha upp till 6-8 stycken framför plogen på tunga jordar (Szabo 1970).

En fransk resenär som gjorde en resa i södra Sverige år 1634 anmärkte, "Hästarna äro små men modiga och starka" och 150 år senare skrev en annan resenär, "I allmänhet är hästarna över hela Sverige mycket små" men "det är alldeles förvånande vad de svenske hästarna uthärdar att löpa, dra och frysa". "I förhållande till sin storlek, syns de mig även dra mycket större laster än de stora tyska öken" (Nilsson 1997: 39 och 84). Båda dessa uttalanden handlar om de skjutshästar som bönderna tidigare var skuldiga att hålla för att transportera resanden på Sveriges landsvägar. Samtida konst är en bra källa till storleken på brukshästarna i Sverige.

Satirtecknaren Fritz Dardels välkände bilder av transporter och skjutsbönder vid 1800-talets mitt ger en indikation på att böndernas hästar då fortfarande var små och smäckra och av storlek som våra dagars B-ponnyer.

                          Foto & Copyright: Jenny Göransson

Russet - den sista representanten för vår mindre allmogehäst

Den extensiva hästhållningen på skogen var således inte specifikt för russet. Den var det vanliga sättet för bönderna i södra Sverige att föda upp hästar innan skiftet. Unikt är att russet är den enda av de gamla utegångshästarna som fortfarande finns kvar. På Lojsta Hed på Gotland lever också systemet vidare. Som lanthäst är russet en produkt av utegångssystemet. Det är genom detta det har fått sina helt speciella egenskaper. Russet har prisats för sina goda bruksegenskaper. Den välkände hippologen C. G. Wrangel (1906 s.195-198) skriver om "hans okufliga energi, hans till det underbara gränsande härdighet och uthållighet samt hans tunna, men järnhårda och torra extremiteter". Han nämner också att russen användes på Gotland till jordbruksarbete samt som landsvägshästar och att de med lätthet kunna "fortskaffa 600-700 kilo och tillryggalägga 10 á 11 kilometer på mindre än en timma". En källa från mitten av 1800-talet lovordade också russen för "sin ovanliga styrka och uthållighet, vilken står jämförelsevis vida över de större hästarna. Ovanligt är ej att se dem för plog och harv" (Hallander 1989 s.72). Russen kördes så gott som alltid i par. De användes för jordbruksarbete på Gotland fram till mitten på 1900-talet, men rationaliserades sedan, liksom andra arbetshästar, bort när traktorn tog över.

Russet historia som brukshäst är tusenårig, dess historia som ponny bara drygt ett sekel lång. Men det är genom omvandlingen till B-ponny som den överlevt och fått ha kvar sin ursprungliga storlek medan andra lanthästar under slutet på 1800-talet och början på 1900-talet bortkorsades eller fick bli större och grövre för att passa in i tidens krav. Medan russet har en självklar framtid som familjehäst, barnponny och ponnytravare är det av yttersta vikt för den bevarade kulturella och biologiskas mångfalden, likväl som för den historiska kontinuiteten, att det också får leva kvar som brukshäst. Endast genom många användningsområden kan russets framtida överlevnad säkras med en tillräcklig genetisk bred.

Det är således en viktig kulturgärning att återta gotlandsrusset, den sista representanten för vår mindre allmogehäst, som brukshäst och visa på dess härdighet och allsidighet i jord- och skogsbruket. De egenskaper som bönderna på Gotland uppskattade hos sin småväxta häst finns fortfarande kvar i russpopulationen där stona lever länge och där generationsväxlingarna har varit långsamma. Men om man vill ha kvar och avla vidare också på sådana anlag är det hög tid för bruksfolket att ta russet till sig.

Det är därför mycket positivt att det nu bland dessa verkar finnas ett ökat intresse för skogsbaggen, vår minste och mest ursprungliga lanthäst.

                         vindalf       Foto & Copyright: Jenny Göransson

Litteratur: Bringeus, Nils-Arvid (red.) 1979, Arbete och Redskap, LiberLäromedel; Dyrendahl, Sven 1988, "Från arbetshäst i jordbruk och skogsbruk till sports- och rekreationshäst" (s.239-262) i Kungl. Skogs- ochLantbruksakademins Tidskrift. Suppl. 20; Gadd, Carl-Johan 2000, Det svenska jordbrukets historia III. Den agrara revolutionen: 1700-1870, Natur och Kultur/LTs Förlag; Hallander, Håkan 1989 Svenska Lantraser. Bokförlaget Blå Ankan; Myrdal, Janken 1999, Det svenska jordbrukets historia I. Jordbruket under feodalismen: 1000-1700, Natur och Kultur/LTs Förlag; Nilsson, Lennart 1997, Om Esphult och Linderöd: Hållskjutsar och Krogar. Del 4, MonitorForlaget; Szabó, Mátyás 1970, Herder och husdjur, Nordiska museet; Wellinder, Stig, E.A. Pedersen och M. Widgren 1998, Jordbrukets första femtusen år, Natur och Kultur/LTs Förlag; Wrangel,C.G. 1906, Hippologia: Handbok i Hästkännedom, Stockholm;

Artikeln publiceras på Gotlandsruss.ifokus med tillstånd av Pernille Gooch

Länk: Skogshästen - föreningen för körning med häst